Kollaps

Långsamt drar jag mig mot fönstret. Kedjorna lämnar djupa spår i den våta sanden, som gör världen vad den är. Ett namn, en känsla, en tanke skriven i sanden, det försvinner så fort, ingen minns. Det enda som finns här är jag, mina kedjor, och mörkret som nalkas där utanför. En spegel utan ram hänger snett på en av väggarna. Den har spruckit, mina ögon blir tusen när jag tittar i den.
Min klocka ringer. Tiden drar sig nära, slutet är snart här. Men jag vet, jag vet att slutet är en ny början, ett nytt kapitel, en ny vers, ett nytt andetag. Vad är det egentligen jag högaktar med detta torn, där jag hållts fången mot min vilja så länge? Mina osynliga fångvaktare, vakter utan ansikten, har tagit bort dörrarna, det finns ingen väg ut. Min enda kontakt med yttervärlden är den lilla fönsterglugg som långsamt krymper för varje dag som går.
Där ute kan jag se havet. Och solens blygsamma skratt, som gnistrar över dess yta. Horisonten krymper för varje dag, och solen gör sig mindre och mindre påmind. Snart kommer skuggorna, för att förstöra. Kanske sätter de mig fri – men det vore en ny fångenskap.
En gång hade jag en duva och en korp, som gav mig sin tid och sin kärlek. Varje morgon kom så duvan med en frökapsel av något slag, som den lät dala ned i min öppna handflata. Jag tittade på det lilla fröet, som den lysande fågeln bringat mig, och en tår fick den att se gigantisk ut. Duvan lade huvudet på sned, kuttrade förnöjt, och gav sig av med morgonrodnaden.
Och varje natt, när solen sänt sina sista strålar över världen där ute, kom korpen och satte sig i min glugg. Med ett cyniskt flin släppte den ned sitt rov, en död kvist eller ett blodigt öga, och skrattade under månens obarmhärtiga sken. Dess ögon, svarta pärlor från underjorden, borrade sig in i mig, och mitt ansikte förvreds i blek plåga och skräck. Med ett hest kraxande fladdrade den mörka fågeln iväg, men lämnade sina fjädrar kvar.
Så slutade duvan en dag att komma. Om nätterna kurade jag ihop mig i ett hörn för att slippa höra och se den fruktansvärda korpens närvaro – jag saknade duvan så, jag krävde den, jag behövde den för att kunna stå ut med mitt fängelse. Ett efter ett dog fröna han givit mig – inget av fröna kunde växa i blöt sand.
Så en natt sken månen rött. Havet dånade, röt med odjurs styrka, skakade himlarna och tvingade fram åska och blixtar, som slickade himlens tårar. Mina ögon spärrades då upp, för i fruktan inför den åska som hotar förinta kan ingen ha sina ögon helt stängda. Där satt så korpen, med sitt hånfulla halvleende, hans svarta pärlögon skimrandes i blod, hans blöta fjädrar ruggiga av en lång färd, och hans näbb full av blodiga, vita fjädrar.
Jag tar mig åter fram till fönstergluggen, som är mindre än någonsin. Skuggan närmar sig. Jag är en anteckning i den blöta sanden – snart sköljer vågorna bort mig.

Väggar fyllda av dravel

Jag vaknar upp, helt ofrivilligt. Sov jag ens? Jag kanske bara höll ögonen stängda lite för länge, tillräckligt länge för att se ljusblixtar födas ur mörkret på det sätt de omöjligen kan. Barn utan föräldrar. Föräldrar utan barn. Omöjligheter i en nödvändig värld.
På väggarna som omger mig – nya väggar, väggar jag är ofamiljär med – står klottrat en massa dravel. Om man skulle sätta sig in i att tyda detta dravel skulle man säkert kunna finna alla detaljer i historien om hur jag hamnade här, och två skilda sorters mål: det mål som mina handlingar och mitt obarmhärtiga öde kommer föra mig mot, och det mål som de flytande bokstäverna prisar som dygd, förgyller med kattguld.
Jag tyder inte dravel, av ren princip, och bryter ihop i gråt.