You are currently browsing the category archive for the 'Smakprov' category.
När jag återfick medvetandet var det första jag märkte att känseln försvunnit i mina ben. Långt bortom min syn som de var, antog jag att de blivit till fullo avkapade i raset, alternativt krossade under någon större stens tyngd. Värken från mina armar, de dova smärtsignalerna som skickades från högerhandens fingerspetsar och spred sig till min vänstra handled, avslöjade tyngden av de stenblock som rasat ned över mig. Jag kände inte min vänstra hand, men det spelade inte så stor roll, jag hade ändå inte kunnat röra den. Spetsiga stenflisor, tillsammans med en okänd mängd grus, höll mitt huvud på plats, hotade spräcka mina pulserande tinningar om jag försökte röra mig – minsta huvudrörelse skulle innebära min omedelbara död.
Jag dristade mig till att långsamt öppna ögonen. Damm, stoft och grus gjorde synen torr och obehaglig, synglobernas fina emalj kändes nu som gulnade benknotor. Tårarna som försökte rengöra dessa mina fönster mot världen samlade ihop ljuset som föll in från den lilla glugg raset lämnat åt mig, att samlas ihop till ett glimmande klot, för att sedan spridas ut till ett skimrande fält för mina ögons inre seende, där alla färger tycktes springa ihop mot osynliga vindar, mot förbjudna platser bortom kullar av stjärnstoft. Där, på detta ljusfält, såg jag slätter och vågiga kullar, små ljusblixtar var stenar och träd och mellan ljusstrålarna, uppdelade som av en gammal trollkarls magi eller ett litet barns fantasi, kunde jag se fragment av ett himmelrike.
När mina ögon vant sig vid kontrasten av ljuset där ute och mörkret här inne, kunde jag genom gluggen skönja en stilla scen av världen som fanns där utanför. Ett stort träd tornade över platsen, vajandes fridfullt till vindens taktpinne, medan det smekte himlavalvet. Rötterna, tjockare än en mans hela arm, lämnade tydliga spår på den av mossa och gräs täckta markytan, knaggliga grävare som berättade att de nått djupare än några andra rötter, och var ett med världens underjordiska energiflöden. De omfamnade på ytan en stor sten, och höll den i trygg omfamning från omvärldens pinande vindar.
Det slog mig inte omedelbart, men mitt läge var verkligen hopplöst – jag skulle inte ta mig ut ur denna lilla luftficka levande. Gluggen till trots skulle luften inte vara för evigt, och det hade inte spelat någon roll om så vore – ingen letade efter mig. Stenarna höll mig strängt på plats, all rörelse var omöjlig. Jag var tvingad att ligga stilla, blickandes mot den lilla scen som skulle bli det sista jag någonsin såg, utan förmåga att förändra något av det. Jag kunde bara se, och tänka.
Dessa mina sista tankar ägnar jag dig, i hopp att de når dig om inte direkt, så åtminstone som en dröm, en visa ljudlig enbart vid det plötsliga insomnandet, en känsla lika flyktig som den är evig.
Trädet mina ögon såg under denna min sista tid påminde mig om ett träd jag älskat i min barndom. Dess grenar tycktes färglägga himlen, visade mig hur avlägsen den var där jag stod med mina bara fötter i gräset, mitt huvud vänt uppåt. Jag såg där, i trädets krona, en duvfamilj som byggt sitt bo i toppen av grenverket. Stundvis kunde jag se dem landa på marken, deras ögon sökandes efter mat de fångade med sina näbbar, för att föda framtidens duvor, men oftast befann de sig där i lövverket, bortom min syn men alltid nära i mina tankar. De var himlens och molnens skönaste furstar, molnen härmade deras kutter och stjärnorna saknade dem om nätterna. De fanns alltid där, ovanför verkligheten, och såg allt som hände.
Jag undrar om de såg min olycka?
Om gröna fingrar
Om dagarna är Tuva i butiken. Inte för att hennes lilla rum kostar så mycket eller för att hon så desperat behöver pengar, men något måste man ju göra. Tuva tycker om stället. Hon älskar den gamla mässingspinglan i fyrtiotalsbetongen över dörren, hur det sprakar när lysrören i kallskåpet tänds och hur luckan på kassamaskinen flyger ut lite mer gnisslande första gången varje dag. Det ska erkännas att hon inte hade så mycket att välja på med gymnasiebetyg som mest andades dagdrömmeri och framtidsförvirring. Vad blir man med högsta betyg i teater när man egentligen avskyr att stå på scen? Men Essi tog tag i hennes händer den där gången när hon kom förbi om annonsen, och hon spärrade upp ögonen så att ögonvitorna helt ramade in hennes mörkbruna iris. Så vred hon på dem med sina egna, nötbruna med jordramar som såg ut som pennstreck runt naglarna och konstaterade att de var de grönaste fingrar hon sett i hela sitt fyrtioåriga liv (egentligen fyrtiosexåriga, men det brukade Essi inte berätta för någon annan än skattemyndigheten). Så skrattade hon det första av sina hästskratt och drog in Tuva bakom disken.
Alla kallar Essi för Essi utom hennes man ingenjören som säger Esmeralda. Essi brukar säga att Esmeralda lämnade hon i Chile men för ingenjören tar hon fram henne ibland. Hon putar lite extra med sin stora bakdel som ingenjören göder med grädde i såsen, kastar med sina bruna, rödbrutna lockar och skrattar sådär som ingenjören tror att alla gör i Chile. Hon lagar empanadas och salsor så att varenda förbipasserande måste stirra hungrigt och längtansfullt in mot hennes rökiga kök. Hon gör det när yrväderna är hos farmor och varje gång växer sig hjärtat i ingenjören så stort att han inte vet vart han ska ta vägen.
Egentligen är Essi sjuksköterska, men plåster, sprutor och desinfektionsmedel tog död på skrattet så när hon flyttade hit tog det inte mer än ett år innan hon öppnat butiken. Blommor, brukar Essi skratta, blir inte cancersjuka eller ens krassliga, och när de är nere är de lättbotade med kärlek och solsken. Dessutom luktar de sommar året runt och det var mer än man kan säga om sjukhuset Essi jobbade på.
Essi är inte så morgonpigg, vanligen stapplar hon in sidlänges i dörröppningen vid elva och går rakt förbi disken mot det lilla kontoret och kaffebryggaren. Hon sitter där och suckar på en gammal emmafåtölj de brukade ha i skyltfönstret tills det rosa tyget blev alldeles solblekt. Ända tills de byter radioprogram vid kvart över elva sitter hon där och sörplar, men när vinjetten kommer, en gammal femtiotalstango, fyrar hon av sitt första hästskratt för dagen och då ler alla kunderna i butiken, för det går inte att låta bli. Efter det är det Essi som står bakom disken och Tuva drar sig tillbaka till hörnan bakom ett blommigt draperi. Där sitter hon sen bland rosor, krysantemum, brudslöja och nejlikor och får dem att nicka, böja, niga och vrida sig precis som hon vill kring ormhassel och värmeljushållare. Mellan varven kommer hon ut, slår ett hemligt ögonkast mot Essis nyfikna leenden och plockar brudslöja eller läderblad, sen försvinner hon in igen i sin kokong av oasislukt och rosdoft och gör så fantastiska saker att Essi inte fattar hur de hänger ihop. Så går Tuva den vanliga vägen förbi kallskåpet innan hon går hem, ordnar nykomlingarna på lecablock och i stora plåtvaser så att de allihop smälter samman till en miniatyrskog i det kalla skenet. Essi älskar de där stunderna, att bara stå och titta på alla nickar och viga böjelser, hur färgerna endera flyter och liksom luktar på varandra, till hur de slåss och kastar mörka skuggor på varandra. Så frågar hon Tuva igen, som letar efter sin kappa under Essis bråte bakom disken, hur hon gör det, hur hon får till det sådär. Vet inte, svarar Tuva, för hon gör det mest för att hon kan.
Jon är sådär verklig som Tuva aldrig riktigt varit. Han är en sammansättning av syre, kol och väte och hans hjärta slår för att miljoner människors hjärtan slagit före honom. Hans skäggstubb är mjukt som kiwiskal för att hans fars var det, och hans ögonbryn viker sig mjukt under hans lockar därför att hans mors gjorde det. Jon går med målmedvetna, raka steg för att mänskligheten är på väg någonstans och allt det Jon fördelaktigt utvecklar under tiden ska han föra vidare till de väsen som kommer efter honom. Sara.
Jon är en sån som säger att vitsippan alltid har sex kronblad men som aldrig räknat dem. Jon är en sån som älskar fyrklövern för att den är ett genetiskt misstag och inte för att den står ensam bland miljoner likar.
De sitter där, alla tolv. Alla de vars lena, lortiga fötter lekt med jorden. De suckar med gråsprängda kalufser och ser skrämt bortåt hörnen i nya, dubbelslipade glas. När de Kommit Över, när de Kommit Vidare, ska de köra släp och plantera körsbärsträd och läsa statsministerns memorarer. Kyrkklockorna ringer i dem och de tänker på hur din hustru tvingade dem till söndagsskolan, inte så mycket för det andliga men för husfridens skull. De tänker på hur din eftermiddagslur tedde sig den sjunde dagen, stormigt snarkande som vanligt, snabbt infinnande som alltid, men hur den liksom var djupare då.
