You are currently browsing Lucien Duplent's articles.
Jag ser honom stiga på bussen, lite hastigt och nervöst. Han genomgår samma ritual som alla de andra – han stammar fram sin destination till den tjocka chauffören med de gula tänderna och den behagliga doften, rotar i fickan efter pengar och lämnar fram en sedel.
”Haru nåra kroner?” frågar chauffören som om det var en order.
Den unge mannen stoppar åter ner sina händer i fickorna, gräver djupt men hittar bara nycklar och ludd. ”Ööh, nej…” säger han lågt. Irriterad drar den väldoftande chauffören fram en massa småkronor, och med en tumrörelse beordrar han passageraren att gå bak i bussen.
Han sätter sig i mitten, precis vid ena dörren. Han ser lite intressant ut, och hans doft har en fin eftersmak även om det första intrycket är vidrigt, så jag flyttar mig närmre, för att ha bättre uppsikt över honom. När jag nöjt slagit mig ned på sätet bredvid honom har jag full koll på hans ansikte, och jag läser honom som en öppen bok. Människor är så lätta att tyda, att läsa tankar är ingen svårighet alls; varenda munrörelse, kindvibration, ögonblinkning och handklappande avslöjar en fras, ett ord, en tanke som rör sig i deras skallar – och egentligen är alla människor likadana inombords. Tankarna skiljer sig ganska sällan från varandra, eftersom människan när hon tänker tillåts viska för sig själv i full säkerhet att ingen hör – ingen utom jag, alltså, men det vet inte den unge mannen i sätet bredvid mig. Han har ännu inte lagt märke till mig, men om han skulle få syn på mig skulle han säkerligen bli märkbart irriterad – det blir alla. Få människor blir genuint rädda för mig, men många tycker illa om när jag sjunger för mig själv. Jag förstår inte varför – de brukar ju vanligtvis tycka mycket om musik, så en sång borde väl knappast skada deras stackars trumhinnor vidare. Dessutom tycker folk om när en fågel sjunger – så varför inte jag?
Det är inte rättvist, är det första jag ser honom tänka. Livet är fan inte rättvist (i sina tankar svär unga människor hela tiden). Förstår hon inte hur irriterad jag blir när hon beter sig på det sättet… Han är på väg hem från skolan, efter en lång hård dag med ett biologiprov som gick dåligt och en historiepresentation som gick sämre. Dessutom hade han sett något som stört honom märkbart under lunchrasten. Bortsett från att skolmaten gav honom gaser – doften av vilka jag finner utsökta – hade han inte haft några större problem med dagens överkokta potatisar och kalla köttbullar, fast skinnet som flöt ovanpå brunsåsen hade fått honom att tänka på sin gamla mormor, och hur hon såg ut rent anatomiskt med sin skrynkliga hud. Han hade tänkt att det egentligen är samma sak med en människas liv som när man är på väg att gå och lägga sig – först drar man ut på det, byter om till pyjamasen mycket långsamt och passar på att slöa lite grann framför TV-apparaten, kanske äter man dessutom något. Sedan borstar man tänderna, så att de inte ska bli gula, för ungar med gula tänder får aldrig några tjejer och vice versa. Sedan närmar man sig sängen, men drar ut på det ytterligare genom att läsa Kalle Anka, titta på mer TV, onanera, spela TV-spel eller titta på bilder på snabba bilar. När man sedan lägger sig blir pyjamasen omedelbart skrynklig, precis som mormorshud, och då är det ens uppdrag, ens plikt, att se till att hela sängen med dess lakan och täcke också blir skrynkliga, som en revansch för nattklädesplaggens förfulade form. Sedan ligger man och våndas en stund, tills man slutgiltligen ger upp inför sömnen, under vilken man inte har en aning om vad som händer.
Han vänder sitt ansikte bortåt, ut mot fönstret, och jag ser bara hans nacke, spänd och röd – förmodligen har han nyligen klippt sig, något som klasskamraterna märkt och belönat hårdhänt. För att återfå uppsikten av hans ansikte flyttar jag bak till sätet bakom honom, där jag kan se det i vinkel från sidan. Jag får åter inblick.
Hon vet förmodligen, tänker han, att det stör mig. Det är nog därför hon gör det, för hon tittar alltid mot mig när hon flörtar med alla mina klasskamrater. Han hade träffat henne på skolgården under lunchrasten, hon stod i rökrutan med ett par tjejer som han hade tänkt på medan han runkat och en tjej som var för tjock för att få plats i hans huvud. Hon hade hastigt och klumpigt gömt cigaretten när hon fick syn på honom, sedan fått ett kokett leende och ropat ”Hej storebror!”. Varpå hon hade vänt sig mot en av hans klasskamrater, som nyss kommit in i rökrutan, omfamnat honom och passionerat viskat ”Häng med in på toan så suger jag av dig.”
Det störde honom definitivt att hon var så slampig av sig. Hon låtsades för mamma och pappa att hon var en snäll liten flicka, som fortfarande var oskuld, men han visste gott och väl att hon gjort det med praktiskt taget hela skolan. Hon visste att hennes slampighet störde honom, det var han helt säker på. Han ändrar vinkel på huvudet, så jag får förflytta mig till räcket framför honom – här har jag perfekt uppsyn över hans ansikte, och jag gnuggar händerna av förtjusning, när jag nu får se resten av hans tankar.
Hon är ju min syster, tänker han. Hon är snygg som fan och så, men de killarna hon hänger med förtjänar henne inte. Inte en enda kille på skolan har rätt till henne, och ändå har de knullat henne allihop. Jag är ju hennes bror – det är min plikt i livet att skydda henne och visa henne vägen i livet, förbereda henne. Men jag är den enda hon inte har knullat med. Det är fan inte rättvist – jag borde ha varit den första hon hade sex med. Det är min rättighet, min plikt – varför skulle Gud annars ha gett mig en sådan upphetsning varje gång jag såg henne naken som liten? Och varför får jag annars stånd varje gång jag tänker på henne? Inget tvivel om saken, det är Guds vilja att jag knullar henne. Jag ska utkräva min rätt så fort jag träffar henne där hemma, hon kan ju inte säga nej till sin egen bror, det vore ju helt absurt. Familjen står ju faktiskt en närmare än alla andra, så mig måste hon faktiskt knulla med. Det är hennes plikt, så har Gud bestämt det.
Nu stannar bussen på nästa hållplats, och hans tankebana störs – tur är väl det, för jag håller på att spricka av skratt.
Jag ser plötsligt hur hans ansikte får ett uppskrämt, förvånat uttryck, så jag vänder mig om. Ah, det är hans syster som stiger på bussen! Han hade rätt, hon är verkligen en slampa – eller, hon utger sig för att vara det. Jag ser med lätthet att hon är en mycket osäker liten flicka som aldrig ens vågat röra vid en penis. Tur för hennes bror, då kan han ju fortfarande ”rädda” henne. Hon får syn på honom, och vinkar. Hon bemöts med ett leende från den tjocka, väldoftande chauffören, trots att hon tar längre tid på sig att leta fram pengar. Till sist får hon åka gratis.
Hon kommer och sätter sig bredvid sin broder, och jag sätter mig på taket för att kunna höra vad de säger till varandra. Den sista tanken jag såg, som en låg liten viskning, i pojkens huvud var: nu jävlar. Där är hon. Nu ska jag kräva min rätt.
Från taket hör jag flickan säga: Hej.
Från taket hör jag pojken, med flåsande stämma, säga: Hej…
Vid nästa hållplats hoppar de båda av.
Nöjd med dagens komedi bestämmer jag mig för att återigen försöka penetrera den osynliga barriär som håller mig borta från den schwussande världen där ute. Jag tar sats, och kraschar mot det, men misslyckas igen.
När jag återfick medvetandet var det första jag märkte att känseln försvunnit i mina ben. Långt bortom min syn som de var, antog jag att de blivit till fullo avkapade i raset, alternativt krossade under någon större stens tyngd. Värken från mina armar, de dova smärtsignalerna som skickades från högerhandens fingerspetsar och spred sig till min vänstra handled, avslöjade tyngden av de stenblock som rasat ned över mig. Jag kände inte min vänstra hand, men det spelade inte så stor roll, jag hade ändå inte kunnat röra den. Spetsiga stenflisor, tillsammans med en okänd mängd grus, höll mitt huvud på plats, hotade spräcka mina pulserande tinningar om jag försökte röra mig – minsta huvudrörelse skulle innebära min omedelbara död.
Jag dristade mig till att långsamt öppna ögonen. Damm, stoft och grus gjorde synen torr och obehaglig, synglobernas fina emalj kändes nu som gulnade benknotor. Tårarna som försökte rengöra dessa mina fönster mot världen samlade ihop ljuset som föll in från den lilla glugg raset lämnat åt mig, att samlas ihop till ett glimmande klot, för att sedan spridas ut till ett skimrande fält för mina ögons inre seende, där alla färger tycktes springa ihop mot osynliga vindar, mot förbjudna platser bortom kullar av stjärnstoft. Där, på detta ljusfält, såg jag slätter och vågiga kullar, små ljusblixtar var stenar och träd och mellan ljusstrålarna, uppdelade som av en gammal trollkarls magi eller ett litet barns fantasi, kunde jag se fragment av ett himmelrike.
När mina ögon vant sig vid kontrasten av ljuset där ute och mörkret här inne, kunde jag genom gluggen skönja en stilla scen av världen som fanns där utanför. Ett stort träd tornade över platsen, vajandes fridfullt till vindens taktpinne, medan det smekte himlavalvet. Rötterna, tjockare än en mans hela arm, lämnade tydliga spår på den av mossa och gräs täckta markytan, knaggliga grävare som berättade att de nått djupare än några andra rötter, och var ett med världens underjordiska energiflöden. De omfamnade på ytan en stor sten, och höll den i trygg omfamning från omvärldens pinande vindar.
Det slog mig inte omedelbart, men mitt läge var verkligen hopplöst – jag skulle inte ta mig ut ur denna lilla luftficka levande. Gluggen till trots skulle luften inte vara för evigt, och det hade inte spelat någon roll om så vore – ingen letade efter mig. Stenarna höll mig strängt på plats, all rörelse var omöjlig. Jag var tvingad att ligga stilla, blickandes mot den lilla scen som skulle bli det sista jag någonsin såg, utan förmåga att förändra något av det. Jag kunde bara se, och tänka.
Dessa mina sista tankar ägnar jag dig, i hopp att de når dig om inte direkt, så åtminstone som en dröm, en visa ljudlig enbart vid det plötsliga insomnandet, en känsla lika flyktig som den är evig.
Trädet mina ögon såg under denna min sista tid påminde mig om ett träd jag älskat i min barndom. Dess grenar tycktes färglägga himlen, visade mig hur avlägsen den var där jag stod med mina bara fötter i gräset, mitt huvud vänt uppåt. Jag såg där, i trädets krona, en duvfamilj som byggt sitt bo i toppen av grenverket. Stundvis kunde jag se dem landa på marken, deras ögon sökandes efter mat de fångade med sina näbbar, för att föda framtidens duvor, men oftast befann de sig där i lövverket, bortom min syn men alltid nära i mina tankar. De var himlens och molnens skönaste furstar, molnen härmade deras kutter och stjärnorna saknade dem om nätterna. De fanns alltid där, ovanför verkligheten, och såg allt som hände.
Jag undrar om de såg min olycka?
Universum
innehåller galaxer
innehåller planeter
innehåller Jorden
innehåller världsdelar
innehåller länder
innehåller civilisationer
innehåller människor
innehåller min kropp
och min själ
innehåller min kropp
innehåller människor
innehåller civilisationer
innehåller länder
innehåller världsdelar
innehåller Jorden
innehåller planeter
innehåller galaxer
innehåller Universum
innehåller mig.
Dörren öppnades långsamt, och en man steg in från regnet där ute. Hans steg ekade genom den nästan folktomma baren, där endast bartenderns öron stod som mottagare för den tunga rytmen av en blöt, törstig mans steg. Han slutade putsa glaset han hållit i sin hand. Hur länge hade han hållt på med det där glaset? Tio minuter, flera timmar, flera månader måhända, men det blev aldrig rent. Hur hårt han än gned trasan, hur mycket medel han än applicerade på de ingrodda fläckarna, hur ömt och lent han än blåste mot det kalla, genomskinliga glaset stod fläckarna fortfarande i enad kör, hånandes hans fruktlösa företag.
Mannen satte sig tungt på en av barstolarna. Vattendropparna slog hårt mot barnes träyta. Bartendern flackade med blicken. ”Ge mig en whiskey.”
Med ett visst skalv i sin hand satte han ifrån sig sitt evigt pågående men aldrig avslutade projekt, för att ge främlingen ett rent, glänsande fläckfritt glas med brännande svalka i flytande format. Utanför slog någonting mot fönsterrutan. Det var förmodligen bara en gren, men det kunde lika gärna varit en döende mans sista rop på hjälp.
När drycken var upphälld svalde bartendern djupt innan han vände sig om. Han ställde ned glaset, handen fortfarande darrig, och ställde sig rak i ryggen. ”Var det allt?”
Främlingen höjde sin blick, och bartendern spratt till. ”Jag vill ha is.”
En suck av lättnad smög sig bort från bartenderns spända läppar. ”Ja, naturligtvis, ursäkta mig,” sade han med klen, baslös stämma, och vände sig om för att hämta isen.
Det var i denna stund jag steg fram, och drog min pistol ur mitt hölster. ”Rör inte en fena, någon av er.”
Bartendern, som jag misstänkt, flög upp som en skrämd hare vid ljudet av min dånande röst och min revolvers förspända hane, och slog huvudet i hyllan. Han kollapsade på golvet, och såg ingenting av det som hände.
Främlingen vände sig mot mig, och lät sin hållning visa att han var en erfaren koloss, en bjässe som överlevt tusende skott och knappast skulle fällas av ett par till. ”Vad vill du mig?”
I glaset såg jag den stilla drycken, orörd och kall, med den lugnaste av ytor. Jag visste att under den ytan brann dryckens eldiga flavör, som härjar nedför var mans strupe när han kommit till ett stopp i sitt liv och inte finner någon utväg bortom det tillfälliga. Taklampans blyga, ovetande sken gav whiskeyytan en glimmande soliditet, en förrädisk is man kan vandra på i säker vetskap om ens ignorans, för att se den brista först när det är för sent.
I bakgrunden kastade det smutsiga glaset fläckarnas dansande skuggor, som sprang över bardisken, rusade för sin frihet, hur imaginär den än vore, med en brinnande iver i sina steg, med tanken på en plats som inte var det smutsiga glasets fångenskap var möjlig, annorstädes. Detta ljuvliga annorstädes.
Den plats som inte är här.
På en stubbe mitt i skogen sitter en man, lutad på sin käpp låter han ett leende svara solens stilla smekning. Runtom honom sitter djuren, barnen och växterna, de väntar på hans berättelse om vattenfallen och månarna, som slussar själar till sin sista ro.
Men det är inte han som berättar.
Och det är inte heller jag.
Långsamt drar jag mig mot fönstret. Kedjorna lämnar djupa spår i den våta sanden, som gör världen vad den är. Ett namn, en känsla, en tanke skriven i sanden, det försvinner så fort, ingen minns. Det enda som finns här är jag, mina kedjor, och mörkret som nalkas där utanför. En spegel utan ram hänger snett på en av väggarna. Den har spruckit, mina ögon blir tusen när jag tittar i den.
Min klocka ringer. Tiden drar sig nära, slutet är snart här. Men jag vet, jag vet att slutet är en ny början, ett nytt kapitel, en ny vers, ett nytt andetag. Vad är det egentligen jag högaktar med detta torn, där jag hållts fången mot min vilja så länge? Mina osynliga fångvaktare, vakter utan ansikten, har tagit bort dörrarna, det finns ingen väg ut. Min enda kontakt med yttervärlden är den lilla fönsterglugg som långsamt krymper för varje dag som går.
Där ute kan jag se havet. Och solens blygsamma skratt, som gnistrar över dess yta. Horisonten krymper för varje dag, och solen gör sig mindre och mindre påmind. Snart kommer skuggorna, för att förstöra. Kanske sätter de mig fri – men det vore en ny fångenskap.
En gång hade jag en duva och en korp, som gav mig sin tid och sin kärlek. Varje morgon kom så duvan med en frökapsel av något slag, som den lät dala ned i min öppna handflata. Jag tittade på det lilla fröet, som den lysande fågeln bringat mig, och en tår fick den att se gigantisk ut. Duvan lade huvudet på sned, kuttrade förnöjt, och gav sig av med morgonrodnaden.
Och varje natt, när solen sänt sina sista strålar över världen där ute, kom korpen och satte sig i min glugg. Med ett cyniskt flin släppte den ned sitt rov, en död kvist eller ett blodigt öga, och skrattade under månens obarmhärtiga sken. Dess ögon, svarta pärlor från underjorden, borrade sig in i mig, och mitt ansikte förvreds i blek plåga och skräck. Med ett hest kraxande fladdrade den mörka fågeln iväg, men lämnade sina fjädrar kvar.
Så slutade duvan en dag att komma. Om nätterna kurade jag ihop mig i ett hörn för att slippa höra och se den fruktansvärda korpens närvaro – jag saknade duvan så, jag krävde den, jag behövde den för att kunna stå ut med mitt fängelse. Ett efter ett dog fröna han givit mig – inget av fröna kunde växa i blöt sand.
Så en natt sken månen rött. Havet dånade, röt med odjurs styrka, skakade himlarna och tvingade fram åska och blixtar, som slickade himlens tårar. Mina ögon spärrades då upp, för i fruktan inför den åska som hotar förinta kan ingen ha sina ögon helt stängda. Där satt så korpen, med sitt hånfulla halvleende, hans svarta pärlögon skimrandes i blod, hans blöta fjädrar ruggiga av en lång färd, och hans näbb full av blodiga, vita fjädrar.
Jag tar mig åter fram till fönstergluggen, som är mindre än någonsin. Skuggan närmar sig. Jag är en anteckning i den blöta sanden – snart sköljer vågorna bort mig.
Jag vaknar upp, helt ofrivilligt. Sov jag ens? Jag kanske bara höll ögonen stängda lite för länge, tillräckligt länge för att se ljusblixtar födas ur mörkret på det sätt de omöjligen kan. Barn utan föräldrar. Föräldrar utan barn. Omöjligheter i en nödvändig värld.
På väggarna som omger mig – nya väggar, väggar jag är ofamiljär med – står klottrat en massa dravel. Om man skulle sätta sig in i att tyda detta dravel skulle man säkert kunna finna alla detaljer i historien om hur jag hamnade här, och två skilda sorters mål: det mål som mina handlingar och mitt obarmhärtiga öde kommer föra mig mot, och det mål som de flytande bokstäverna prisar som dygd, förgyller med kattguld.
Jag tyder inte dravel, av ren princip, och bryter ihop i gråt.
