Om gröna fingrar

Om dagarna är Tuva i butiken. Inte för att hennes lilla rum kostar så mycket eller för att hon så desperat behöver pengar, men något måste man ju göra. Tuva tycker om stället. Hon älskar den gamla mässingspinglan i fyrtiotalsbetongen över dörren, hur det sprakar när lysrören i kallskåpet tänds och hur luckan på kassamaskinen flyger ut lite mer gnisslande första gången varje dag. Det ska erkännas att hon inte hade så mycket att välja på med gymnasiebetyg som mest andades dagdrömmeri och framtidsförvirring. Vad blir man med högsta betyg i teater när man egentligen avskyr att stå på scen? Men Essi tog tag i hennes händer den där gången när hon kom förbi om annonsen, och hon spärrade upp ögonen så att ögonvitorna helt ramade in hennes mörkbruna iris. Så vred hon på dem med sina egna, nötbruna med jordramar som såg ut som pennstreck runt naglarna och konstaterade att de var de grönaste fingrar hon sett i hela sitt fyrtioåriga liv (egentligen fyrtiosexåriga, men det brukade Essi inte berätta för någon annan än skattemyndigheten). Så skrattade hon det första av sina hästskratt och drog in Tuva bakom disken.

 

Alla kallar Essi för Essi utom hennes man ingenjören som säger Esmeralda. Essi brukar säga att Esmeralda lämnade hon i Chile men för ingenjören tar hon fram henne ibland. Hon putar lite extra med sin stora bakdel som ingenjören göder med grädde i såsen, kastar med sina bruna, rödbrutna lockar och skrattar sådär som ingenjören tror att alla gör i Chile. Hon lagar empanadas och salsor så att varenda förbipasserande måste stirra hungrigt och längtansfullt in mot hennes rökiga kök. Hon gör det när yrväderna är hos farmor och varje gång växer sig hjärtat i ingenjören så stort att han inte vet vart han ska ta vägen.

 

Egentligen är Essi sjuksköterska, men plåster, sprutor och desinfektionsmedel tog död på skrattet så när hon flyttade hit tog det inte mer än ett år innan hon öppnat butiken. Blommor, brukar Essi skratta, blir inte cancersjuka eller ens krassliga, och när de är nere är de lättbotade med kärlek och solsken. Dessutom luktar de sommar året runt och det var mer än man kan säga om sjukhuset Essi jobbade på.

 

Essi är inte så morgonpigg, vanligen stapplar hon in sidlänges i dörröppningen vid elva och går rakt förbi disken mot det lilla kontoret och kaffebryggaren. Hon sitter där och suckar på en gammal emmafåtölj de brukade ha i skyltfönstret tills det rosa tyget blev alldeles solblekt. Ända tills de byter radioprogram vid kvart över elva sitter hon där och sörplar, men när vinjetten kommer, en gammal femtiotalstango, fyrar hon av sitt första hästskratt för dagen och då ler alla kunderna i butiken, för det går inte att låta bli. Efter det är det Essi som står bakom disken och Tuva drar sig tillbaka till hörnan bakom ett blommigt draperi. Där sitter hon sen bland rosor, krysantemum, brudslöja och nejlikor och får dem att nicka, böja, niga och vrida sig precis som hon vill kring ormhassel och värmeljushållare. Mellan varven kommer hon ut, slår ett hemligt ögonkast mot Essis nyfikna leenden och plockar brudslöja eller läderblad, sen försvinner hon in igen i sin kokong av oasislukt och rosdoft och gör så fantastiska saker att Essi inte fattar hur de hänger ihop. Så går Tuva den vanliga vägen förbi kallskåpet innan hon går hem, ordnar nykomlingarna på lecablock och i stora plåtvaser så att de allihop smälter samman till en miniatyrskog i det kalla skenet. Essi älskar de där stunderna, att bara stå och titta på alla nickar och viga böjelser, hur färgerna endera flyter och liksom luktar på varandra, till hur de slåss och kastar mörka skuggor på varandra. Så frågar hon Tuva igen, som letar efter sin kappa under Essis bråte bakom disken, hur hon gör det, hur hon får till det sådär. Vet inte, svarar Tuva, för hon gör det mest för att hon kan.