När jag återfick medvetandet var det första jag märkte att känseln försvunnit i mina ben. Långt bortom min syn som de var, antog jag att de blivit till fullo avkapade i raset, alternativt krossade under någon större stens tyngd. Värken från mina armar, de dova smärtsignalerna som skickades från högerhandens fingerspetsar och spred sig till min vänstra handled, avslöjade tyngden av de stenblock som rasat ned över mig. Jag kände inte min vänstra hand, men det spelade inte så stor roll, jag hade ändå inte kunnat röra den. Spetsiga stenflisor, tillsammans med en okänd mängd grus, höll mitt huvud på plats, hotade spräcka mina pulserande tinningar om jag försökte röra mig – minsta huvudrörelse skulle innebära min omedelbara död.
Jag dristade mig till att långsamt öppna ögonen. Damm, stoft och grus gjorde synen torr och obehaglig, synglobernas fina emalj kändes nu som gulnade benknotor. Tårarna som försökte rengöra dessa mina fönster mot världen samlade ihop ljuset som föll in från den lilla glugg raset lämnat åt mig, att samlas ihop till ett glimmande klot, för att sedan spridas ut till ett skimrande fält för mina ögons inre seende, där alla färger tycktes springa ihop mot osynliga vindar, mot förbjudna platser bortom kullar av stjärnstoft. Där, på detta ljusfält, såg jag slätter och vågiga kullar, små ljusblixtar var stenar och träd och mellan ljusstrålarna, uppdelade som av en gammal trollkarls magi eller ett litet barns fantasi, kunde jag se fragment av ett himmelrike.
När mina ögon vant sig vid kontrasten av ljuset där ute och mörkret här inne, kunde jag genom gluggen skönja en stilla scen av världen som fanns där utanför. Ett stort träd tornade över platsen, vajandes fridfullt till vindens taktpinne, medan det smekte himlavalvet. Rötterna, tjockare än en mans hela arm, lämnade tydliga spår på den av mossa och gräs täckta markytan, knaggliga grävare som berättade att de nått djupare än några andra rötter, och var ett med världens underjordiska energiflöden. De omfamnade på ytan en stor sten, och höll den i trygg omfamning från omvärldens pinande vindar.
Det slog mig inte omedelbart, men mitt läge var verkligen hopplöst – jag skulle inte ta mig ut ur denna lilla luftficka levande. Gluggen till trots skulle luften inte vara för evigt, och det hade inte spelat någon roll om så vore – ingen letade efter mig. Stenarna höll mig strängt på plats, all rörelse var omöjlig. Jag var tvingad att ligga stilla, blickandes mot den lilla scen som skulle bli det sista jag någonsin såg, utan förmåga att förändra något av det. Jag kunde bara se, och tänka.
Dessa mina sista tankar ägnar jag dig, i hopp att de når dig om inte direkt, så åtminstone som en dröm, en visa ljudlig enbart vid det plötsliga insomnandet, en känsla lika flyktig som den är evig.
Trädet mina ögon såg under denna min sista tid påminde mig om ett träd jag älskat i min barndom. Dess grenar tycktes färglägga himlen, visade mig hur avlägsen den var där jag stod med mina bara fötter i gräset, mitt huvud vänt uppåt. Jag såg där, i trädets krona, en duvfamilj som byggt sitt bo i toppen av grenverket. Stundvis kunde jag se dem landa på marken, deras ögon sökandes efter mat de fångade med sina näbbar, för att föda framtidens duvor, men oftast befann de sig där i lövverket, bortom min syn men alltid nära i mina tankar. De var himlens och molnens skönaste furstar, molnen härmade deras kutter och stjärnorna saknade dem om nätterna. De fanns alltid där, ovanför verkligheten, och såg allt som hände.
Jag undrar om de såg min olycka?