Dörren öppnades långsamt, och en man steg in från regnet där ute. Hans steg ekade genom den nästan folktomma baren, där endast bartenderns öron stod som mottagare för den tunga rytmen av en blöt, törstig mans steg. Han slutade putsa glaset han hållit i sin hand. Hur länge hade han hållt på med det där glaset? Tio minuter, flera timmar, flera månader måhända, men det blev aldrig rent. Hur hårt han än gned trasan, hur mycket medel han än applicerade på de ingrodda fläckarna, hur ömt och lent han än blåste mot det kalla, genomskinliga glaset stod fläckarna fortfarande i enad kör, hånandes hans fruktlösa företag.
Mannen satte sig tungt på en av barstolarna. Vattendropparna slog hårt mot barnes träyta. Bartendern flackade med blicken. ”Ge mig en whiskey.”
Med ett visst skalv i sin hand satte han ifrån sig sitt evigt pågående men aldrig avslutade projekt, för att ge främlingen ett rent, glänsande fläckfritt glas med brännande svalka i flytande format. Utanför slog någonting mot fönsterrutan. Det var förmodligen bara en gren, men det kunde lika gärna varit en döende mans sista rop på hjälp.
När drycken var upphälld svalde bartendern djupt innan han vände sig om. Han ställde ned glaset, handen fortfarande darrig, och ställde sig rak i ryggen. ”Var det allt?”
Främlingen höjde sin blick, och bartendern spratt till. ”Jag vill ha is.”
En suck av lättnad smög sig bort från bartenderns spända läppar. ”Ja, naturligtvis, ursäkta mig,” sade han med klen, baslös stämma, och vände sig om för att hämta isen.
Det var i denna stund jag steg fram, och drog min pistol ur mitt hölster. ”Rör inte en fena, någon av er.”
Bartendern, som jag misstänkt, flög upp som en skrämd hare vid ljudet av min dånande röst och min revolvers förspända hane, och slog huvudet i hyllan. Han kollapsade på golvet, och såg ingenting av det som hände.
Främlingen vände sig mot mig, och lät sin hållning visa att han var en erfaren koloss, en bjässe som överlevt tusende skott och knappast skulle fällas av ett par till. ”Vad vill du mig?”
I glaset såg jag den stilla drycken, orörd och kall, med den lugnaste av ytor. Jag visste att under den ytan brann dryckens eldiga flavör, som härjar nedför var mans strupe när han kommit till ett stopp i sitt liv och inte finner någon utväg bortom det tillfälliga. Taklampans blyga, ovetande sken gav whiskeyytan en glimmande soliditet, en förrädisk is man kan vandra på i säker vetskap om ens ignorans, för att se den brista först när det är för sent.
I bakgrunden kastade det smutsiga glaset fläckarnas dansande skuggor, som sprang över bardisken, rusade för sin frihet, hur imaginär den än vore, med en brinnande iver i sina steg, med tanken på en plats som inte var det smutsiga glasets fångenskap var möjlig, annorstädes. Detta ljuvliga annorstädes.
Den plats som inte är här.