Jon är sådär verklig som Tuva aldrig riktigt varit. Han är en sammansättning av syre, kol och väte och hans hjärta slår för att miljoner människors hjärtan slagit före honom. Hans skäggstubb är mjukt som kiwiskal för att hans fars var det, och hans ögonbryn viker sig mjukt under hans lockar därför att hans mors gjorde det. Jon går med målmedvetna, raka steg för att mänskligheten är på väg någonstans och allt det Jon fördelaktigt utvecklar under tiden ska han föra vidare till de väsen som kommer efter honom. Sara.
Jon är en sån som säger att vitsippan alltid har sex kronblad men som aldrig räknat dem. Jon är en sån som älskar fyrklövern för att den är ett genetiskt misstag och inte för att den står ensam bland miljoner likar.

1 comment
Comments feed for this article
april 8, 2007 vid 9:55 e m
Lucien Duplent
Detta lilla stycke ur det större verket visar på alstrets invävande och mystiskt osäkra språk. Med en tunga som verkar dallra talar berättarjaget om Jon, som är annorlunda från henne själv – denna berättarstil, som trampar försiktigt på stället och flackar en aning med blicken, är lockande och skoningslös i sitt bildspel.
Det ”genetiska misstaget” är förebådande (och en underbar symbol för ”tron på något bortom, något övernaturligt”).
Fortsätt.