The Model Author

På en stubbe mitt i skogen sitter en man, lutad på sin käpp låter han ett leende svara solens stilla smekning. Runtom honom sitter djuren, barnen och växterna, de väntar på hans berättelse om vattenfallen och månarna, som slussar själar till sin sista ro.

Men det är inte han som berättar.

Och det är inte heller jag.

Kollaps

Långsamt drar jag mig mot fönstret. Kedjorna lämnar djupa spår i den våta sanden, som gör världen vad den är. Ett namn, en känsla, en tanke skriven i sanden, det försvinner så fort, ingen minns. Det enda som finns här är jag, mina kedjor, och mörkret som nalkas där utanför. En spegel utan ram hänger snett på en av väggarna. Den har spruckit, mina ögon blir tusen när jag tittar i den.
Min klocka ringer. Tiden drar sig nära, slutet är snart här. Men jag vet, jag vet att slutet är en ny början, ett nytt kapitel, en ny vers, ett nytt andetag. Vad är det egentligen jag högaktar med detta torn, där jag hållts fången mot min vilja så länge? Mina osynliga fångvaktare, vakter utan ansikten, har tagit bort dörrarna, det finns ingen väg ut. Min enda kontakt med yttervärlden är den lilla fönsterglugg som långsamt krymper för varje dag som går.
Där ute kan jag se havet. Och solens blygsamma skratt, som gnistrar över dess yta. Horisonten krymper för varje dag, och solen gör sig mindre och mindre påmind. Snart kommer skuggorna, för att förstöra. Kanske sätter de mig fri – men det vore en ny fångenskap.
En gång hade jag en duva och en korp, som gav mig sin tid och sin kärlek. Varje morgon kom så duvan med en frökapsel av något slag, som den lät dala ned i min öppna handflata. Jag tittade på det lilla fröet, som den lysande fågeln bringat mig, och en tår fick den att se gigantisk ut. Duvan lade huvudet på sned, kuttrade förnöjt, och gav sig av med morgonrodnaden.
Och varje natt, när solen sänt sina sista strålar över världen där ute, kom korpen och satte sig i min glugg. Med ett cyniskt flin släppte den ned sitt rov, en död kvist eller ett blodigt öga, och skrattade under månens obarmhärtiga sken. Dess ögon, svarta pärlor från underjorden, borrade sig in i mig, och mitt ansikte förvreds i blek plåga och skräck. Med ett hest kraxande fladdrade den mörka fågeln iväg, men lämnade sina fjädrar kvar.
Så slutade duvan en dag att komma. Om nätterna kurade jag ihop mig i ett hörn för att slippa höra och se den fruktansvärda korpens närvaro – jag saknade duvan så, jag krävde den, jag behövde den för att kunna stå ut med mitt fängelse. Ett efter ett dog fröna han givit mig – inget av fröna kunde växa i blöt sand.
Så en natt sken månen rött. Havet dånade, röt med odjurs styrka, skakade himlarna och tvingade fram åska och blixtar, som slickade himlens tårar. Mina ögon spärrades då upp, för i fruktan inför den åska som hotar förinta kan ingen ha sina ögon helt stängda. Där satt så korpen, med sitt hånfulla halvleende, hans svarta pärlögon skimrandes i blod, hans blöta fjädrar ruggiga av en lång färd, och hans näbb full av blodiga, vita fjädrar.
Jag tar mig åter fram till fönstergluggen, som är mindre än någonsin. Skuggan närmar sig. Jag är en anteckning i den blöta sanden – snart sköljer vågorna bort mig.

Ur ”Ode till de som älskade jorden”

De sitter där, alla tolv. Alla de vars lena, lortiga fötter lekt med jorden. De suckar med gråsprängda kalufser och ser skrämt bortåt hörnen i nya, dubbelslipade glas. När de Kommit Över, när de Kommit Vidare, ska de köra släp och plantera körsbärsträd och läsa statsministerns memorarer. Kyrkklockorna ringer i dem och de tänker på hur din hustru tvingade dem till söndagsskolan, inte så mycket för det andliga men för husfridens skull. De tänker på hur din eftermiddagslur tedde sig den sjunde dagen, stormigt snarkande som vanligt, snabbt infinnande som alltid, men hur den liksom var djupare då.

När det brister

Min skugga är skarpare än på månader. Det glittrar i luften.

Jag kippar efter andan.

Det rycker i knogarna. Så börjar det, och jag vecklar sakta ut fingrarna.

Syfte

- Hej. Så du är här nu. Seså, få se vad du har.
- Har? Jag… hm, jag har nog inte så mycket än.
- Men Raiam… Vi har ju pratat om det här. Du måste tänka innan du agerar.
- Men det gör jag, det är inte det. Jag vet inte… Jag vill bara inte att…
- Raiam… Käraste Raiam, lyssna på mig. Du måste ha ett syfte. Det är så det fungerar, det vet du och det vet jag att du vet för dum är du banne mig inte.
- Nä men jag fungerar liksom inte så. Jag… Alltså, det brukar bli ganska bra ändå.
- Men du, det handlar inte om att du inte fungerar så, det är världen det handlar om. Bara för att du inte snurrar ett varv runt jorden per dygn betyder inte att månen inte gör det eller att du inte måste ta hänsyn till det. Seså, spring och skriv ett syfte nu, allt blir lättare sen.
- Men jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte se det innan jag börjar ju.
- Övning, Raiam, övning. Du ska alltid vara så otålig.
- Jag går nu. Jag tänker göra det på mitt sätt. Tack för att du bryr dig, jag uppskattar det, men jag måste nog göra det på mitt sätt.
- Raiam! Vänta lite… Alltså, jag tror du nån gång kommer att lära dig. Du måste det för det fungerar så… Förresten är jag inte säker på att du inte också snurrar ett varv runt jorden per dygn för hos oss är du banne mig inte alltid.

Väggar fyllda av dravel

Jag vaknar upp, helt ofrivilligt. Sov jag ens? Jag kanske bara höll ögonen stängda lite för länge, tillräckligt länge för att se ljusblixtar födas ur mörkret på det sätt de omöjligen kan. Barn utan föräldrar. Föräldrar utan barn. Omöjligheter i en nödvändig värld.
På väggarna som omger mig – nya väggar, väggar jag är ofamiljär med – står klottrat en massa dravel. Om man skulle sätta sig in i att tyda detta dravel skulle man säkert kunna finna alla detaljer i historien om hur jag hamnade här, och två skilda sorters mål: det mål som mina handlingar och mitt obarmhärtiga öde kommer föra mig mot, och det mål som de flytande bokstäverna prisar som dygd, förgyller med kattguld.
Jag tyder inte dravel, av ren princip, och bryter ihop i gråt.